vi två. jag o hanna. 2 starka kvinnor/flickor som tar oss för av livet.

---

Jag skiter i att jag suger just nu på att liksom "uppdatera" mitt liv just nu, det är för mkt runt om som både händer och liksom som jag njuter av i både lugn och händelser.

Jag känner mig lugnare än jag gjort på många år, och jag känner mig liksom naket lycklig, självklart inte konstant, konstant lycka existerar inte, men liksom de stunder av lycka är mer varmare, mer äkta och känns mer.

Mitt liv klarnar, och mina viljor och respekt för mig själv klarnar mer och mer. Svackorna är mer tillåtna och mer accepterade, jag flyr dem inte, för jag vet att de finns där för os alla, för att bli påminda.

Min skrivlust har vaknat igen. Det var år sedan sist. Mina tankar har utvecklats. Mitt mod. Och mitt lyssnande på mitt eget hjärta.

Så bra som jag mått, så mkt som jag låtit min själ få gråta och skratta sedan i somras eller de sista månaderna, det har jag inte kännt på många många år.

Jag har valt bort, lyssnat, tagit fram, tagit till vara, och fått nytt, behållt det som varit viktigt, och öppnat nya dörrar.


Jag kan med hand och mod på mitt hjärta säga, att de människor som finns och som dyker upp just nu, är lärare för min själ.

Mitt hjärta är mkt öppnare nu, och jag respekterar det mer.

Nu är bladdret slut. Jag och Hanna ska ner på Bio, och ikväll flyttar vi till vår helt underbara lägenhet. Kurs börjar imorn, och shit, jag är nervös, HELT ny plan, helt nytt arbetsforum för mig, men vi klarar det, vi är brudar av stål!


En himla massa kärlek. Jag saknar endel där hemma, spec ett par, ni vet vilka, men mest av allt mår jag bra här, och jag vet att bara för att mn är på olika platser, faller inte glömskan bort.

---

för varje sec som går.

blir du bara vackrare och vackrare för min själ.

även om det var mer än en månad sedan vi sågs.

I DENNA SEC, ÄR JAG LYCKLIG.

SÅ SJUKT LYCKLIG.

---

en pojke som gråter kan vara bland det vackraste mitt i en otröstlig känsla långt bort. men det lyser en känslighet mer sårbar och mer äkta en den renaste sanningen. de tillfällena är få förunnat, men de får min kevlar själ, mitt skyddade hjärta, att inse att hårdheten hos mig själv är avbruten på mitten. på hundradelen av en sek.

---

allt idag har gått emot.
jag vill gråta och orkar inte vara tuff.

det enda fina idag var de vackraste rosorna jag fick.
blombud och jag blev så förvånad.

orden på lappen var vackra...

och jag som i min berg-o-dal-bane-hurmör gett dig allt utom feeback tycker jag...

usch. känner mig som en dålig människa idag.

YEPP! NU är Lars Winnerbäck bokad...

den 14e ska jag kicka loss hans låtar och gråta och skratta..

Ett ädelt besök gör han i Bergen, och det känns inte annat än, UNDERBART!

Den enda som saknas är min cissi bredvid..

men man kan inte få allt, alltid ..

 

she was made by two free souls.

the other more than the other.

the other more complicated than the other.

the mother bacame the rock.

to lean on.

the father the adventurer.

to respect.

in sometime fearness.

but also in love.

 

---

 

jag tänker och jag tittar, ställer mig utanför mig själv

viskar mina pulserande ord genom visualiserade tankar

tittar på den översta bilden där jag ligger mitt i sinai öknen

och ser djupare tankar och snudd till ensamhet än en 6-åring egentligen borde ha

...

jag hatade

jag kommer ihåg hur jag hatade

att behöva gräva ner pengar under filten och behöva vakna med sand i ögonen och stelfrusen

jag hatade

att behöva stå timmar längst vägarna och lyfta upp min tumme för att kunna ta sig ngn stans

jag hatade väntan

jag hatade smutsen

jag hatade att vara ifrån mamma

jag hatade att behöva ljuga på dagis om att vi inte alls bott på hotell

jag hatade att jag aldrig haft en pool

jag hatade att inte resa som resten av "alla andra" gjorde

jag hatade att vara ensam barn

 

....

idag.

 

hatar jag inte längre

och jag har förlåtit mig för allt hat

...
jag skulle ALDRIG i hela världen idag byta bort att vakna av soluppgången på en strand på en filt med sovsäcken runt mig och nedgrävda pengar

jag skulle ALDRIG i hela världen idag byta bort att känna saltvatten på min hud mer än ljusblått klorvatten

jag skulle ALDRIG i hela världen byta bort att träffa människor i bilar som plockade upp oss från vägkanten när jag stod med tummen åt sidan och erbjöd sina hem och sin vänskap

jag skulle ALDRIG i hela världen byta bort att bo med beduiner och få deras händer i mina händer varje morgon på väg till hav eller öken

jag skulle ALDRIG i hela världen idag byta bort att få en åsna en hel dag som present t

jag skulle ALDRIG i hela världen byta bort ngt av det jag hatade då...

inte ens saknaden efter mamma...

 

Nu har jag vuxit i min egen roll som kvinna och som flicka, som dotter och som person, att jag kan se tillbaka på mitt liv med en styrka men också med en skörbar yta, mer lättkrossad än kristall.
Jag hade aldrig velat gå misste om ngt av det jag gjort eller gått igenom (förutom att jag just ljög en smula där). Självklart har de tuffa striderna tagit ut sin rätt, men i det långa loppet tror jag det format mig till den starka och självständiga kvinna faktiskt endå är. och det finns det inget jag skulle byta ut det mot.

Mina upplevelser har format och förunnat. De har fått mig många gånger att tvivla och får mig fortfarande flera gånger att tvivla.

Men som ngn mkt visare än mig sa, att 'utan tvivel är man inte klok'. Då var jag liten och förstod aldrig meningen med dessa ord. Idag förstår jag.

Livet är ständigt en resa. Ibland tar man två steg fram och ett steg tillbaka. Ibland tar man två steg fram och ett tillbaka. Det viktiga är bara att kämpa för att aldrig behöva gå hela vägen tillbaka.

Så många tankar jag har om hur livet är uppbyggt, om vad som är meningen med att vi ska ådstakomma, så många gånger jag ändrat mig och byggt på mina tankar, så många gånger jag slagits för att inte ens behöva tänka.

MEN. I alla dessa tankar, i alla dessa resor, både de yttre och de inre resorna, har de starkaste upplevelser och de starkaste erfarenheterna alltid varit människomöten. Hur mkt vi än vill lära oss att klara oss själva, att vara självständiga, att tycka om oss själva. Går inget av detta, utan kärleken till de som står utanför oss själva. Medmänniskan. Och medmänniskan är din vän, din familj, din värsta ovän eller vem som helst..

 

Gång på gång behöver vi ta upp kampen med oss själva, oavsett vi är lyckliga eller olyckliga för stunden. Ingen människa är evigt lycklig eller evigt olycklig. Inget av det vore sunt.

 

 

---

För mig är det viktigt att inte glömma, och faktiskt ibland (ofta) påminna mig om att DAMN, livet är till för att ha kul, helt egoistiskt kul... Sen har alla olika sorter att bedömma kul på, men liksom att för en stund glömma hetsen som faktiskt får våra hjärna att underproducera ceratonin (lyckokänslor), tex pengahysteri, stress över skitsaker eller saker som ingen dör av, materialism, klagan på varför kön inte rör sig snabbare osv...

 

tänk på de fan, tänk på de Maria.

(jag sitter och skriver bara för mig själv, bara så ni inte undrar de själar som haft oturen att hamna här:)

 

 

---

 

 

Som Alexander Supertramp säger i Into the wild:

The core of mans' spirit comes from new experiences

 

 

 

---

Little hippie-childhood.

 

 

 

 

Förr hade jag bara kunnat säga att jag älskar dig om mamma.

Idag har jag förlåtit pappa för att han inte alltid fanns där för mig när jag behövde honom när jag var liten, jag kommer forfarande hata att han ser mig som jag vore en liten dotter som behöver skyddas. Jag vill skrika att jag är kvinna för fan! Men det räcker nu med att jag vet, jag har inte längre ngt behov av att skrika. Jag tror jag har förenats med tanken och. Och det är en skön känsla att kunna förlåta, sig själv och andra. Bitterhet existerar inte i min livssyn och har faktiskt aldrig gjort.

---

 

 

Nu avslutar jag mina ord och ser att jag blev lyckligt lottad.

Den där 28:e dagen i april..

 

---

 

I'll take this soul that's inside me now Like a brand new friend I'll forever know I've got this light And the will to show I will always be better than before

 

 

Oh it's a mystery to me.
We have a greed, with which we have agreed...
and you think you have to want more than you need...
until you have it all, you won't be free.

Society, you're a crazy breed.
I hope you're not lonely, without me.

When you want more than you have, you think you need...
and when you think more then you want, your thoughts begin to bleed.
I think I need to find a bigger place...
cause when you have more than you think, you need more space.

Society, you're a crazy breed.
I hope you're not lonely, without me.
Society, crazy indeed...
I hope you're not lonely, without me.

There's those thinkin' more or less, less is more,
but if less is more, how you keepin' score?
It means for every point you make, your level drops.
Kinda like you're startin' from the top...
and you can't do that.

Society, you're a crazy breed.
I hope you're not lonely, without me.
Society, crazy indeed...
I hope you're not lonely, without me
Society, have mercy on me.
I hope you're not angry, if I disagree.
Society, crazy indeed.
I hope you're not lonely...
without me.

från att gå till svamp som växer genom helteckningsmattor i dublin till att dela en trång etta med 7 stycken indier, till att slutligen gå till detta, tycker jag fan  nästan att jag har graderat mig lite uppåt i "hobby-rikemans-skalan"...

---

yes!

vi har fått tag på softaste, mysigaste, finaste, gulligaste, varmaste, ljusaste, coolaste, ballaste, bästa

cribbet!


vi gillart! Bergen kommer rokka!

innan mina ögon slocknar slog de mig...

att jag nog fått tag på ngt av det finaste i kärleksväg..



ibland räcker de me sitt namn nedkladdad på en fönsterruta på andra sidan världen för att hjärtat ska studsa till..




...eller att och önskan om att vara där han är,
är lika stor som glädjen att veta att han är lycklig just där..




eller att veta att ngn dag i framtiden får man sitta och äta mitt emot honom..

---

alla små saker.
räknas.
fast liksom mest de fina små.


NU är det bedtime...

Året var 2004...

Det var ett Roskilde... Ett regnigt år... De sade de var ngt av de värsta de sett sen 70-talet under festivalen vad gällde vatten och lera som samlades i floder..

Inga stövlar fanns kvar... Vårt tält var översvämmat.. Mina tår var isbitar. Jag hade inga varma kläder..  Jag trodde det skulle bli förjävligt...

Jag hade fel.

Jag träffade en människa som kom att sätta ngt av de djupaste märkena i mig, själsligt.
Under 4 dagar var vi fastklistrade, av samtal, musikupplevelser, matätande, tårar och oändligt mkt skratt.
Den här personen lyssnade och hjälpte mig att förstå och prata av mig efter en jobbig upplevelse som vänt upp och ner på min värld halvåret innan.. en svår hjärnskakning i sälen hade lett till stor sorg hos mig som jag inte visste vart den kom ifrån..

Efter 4 dagar, var det dags att ta slut med samtal, värme och musikupplevelser. Vi båda grät och jag kommer ihåg att jag grät hela resan hem

Jag åkte tillbaka, och sörjde en för mig just då ngt av en själsfrände, som just då kramat om hela mitt hjärta och själ.

Jag kunde aldrig tala med ngn om detta, för ingen trodde jag skulle förstå.
Och jag behövde ingen att förstå.

---

Året efter 2005 åkte jag tillbaka...

Då var solen framme... Varje dag

Men det kom att bli en förjävliglig upplevelse det året...

Jag var ledsen under en stor del av festivalen..... Mådde inte alls bra...

Jag letade efter min vän, ringde och smsade. Tog andras telefoner när mitt bateri dog. Fick min mamma till att leta efter gamla simkort hemmifrån.

Tillslut fick jag tag i denna person.

Allt var förändrat.... Ngt i hans ögon var dött.

Jag grät många dagar efter.

---

sen tappade vi kontakten.

han gick på konstskola ngnstans i Danmark.

Jag drog till Dublin.

---

Året var 2006 och jag åkte ännu en gång till Roskilde.

Detta år blev musikupplevelserna mindre och alkholen viktigare..

Vi söp mest, och jag tror jag missade de mesta av de band jag ville se.

Innan festivalen hade skickat ett sms till min vän.
Flera.

Men det kom aldrig någon med rapport.

En vecka efter att jag kommit hem från festivalen kom en rapport;

"meddelandet har ej levererats"

ett till

"meddelandet har ej levererats"

ett till

"meddelandet har ej levererats"

Jag tänkte att han antagligen bytt nr, det var mer än nästan ett år sedan vi hörts...

Så jag började googla hans namn.

Ett illamående vällde upp när jag kom in på en sida..

som förkladade att familjen inte längre bestod av 4 utan av 3....

och att min vän var borta.

för alltid.

och att han valt det själv.

---

den sommaren och hösten grät jag ofta.

Han hade fått diagnosen redan innan sommaren 2005 om en sjukdom som han blev livrädd för skulle bli värre, och för att slippa lida eller låta sin omgivning lida, valde han att avsluta sitt liv.

Sen vågade jag inte fråga mer med respekt för familjen och att en helt "främlig" bara skrev till dem..
Så jag blev ovetande... Jag fick reda på gravplatsen, men orkade aldrig ta mig dit. Det var för mkt smärta, en smärta jag aldrig kännde att jag hade "rätt" till att känna...

Jag grät mkt det året, korta stunder. Men jag fick aldrig sorgen ur mig. Jag hade ingen att prata om sorgen med.

Det var första ggn jag stötte på ett självmord. Och jag förstod aldrig, för denna person var nog en av de mest omtyckte och mest kloka jag mött fram tills då. Jag förstod aldrig och jag hade ALDRIG ngn att dela det med...

Åren gick.

---

Tills i natt.

En natt i Norge.

Jag har fått kontakt med hans lille bror, jag har börjat få svar på mina frågor, jag har dragit upp en sorg och fått ord, jag har fått 3 timmars samtal med en människa jag aldrig träffat, och som har med sina ord och förklaringar fick mig att se hur vacker endel av mänskligheten är.

Hur vissa kan sätta ur sig själva ur ett perspektiv bara för att ge, och inse att gåvan är att få..

/maria angela

---

---------------------------

Dessa tankar inatt är tillägnade dig

Frederik
1984 - 2006

I dont have time for bullshit or craptalk.

its not my thing and it never was



so live me out of it


And remember,

I can feel realness

from oceans away,

and thats all that

counts for me

fuck it.

jag har säkert gått ner 4 kg på en vecka.. ser ut som den spinkiga maria jag en gång var.. uch.

jag tynar bort här uppe i norr..

livsfunderingar och mål har aldrig tärt så mkt som nu..

crap...


och jag som har en Lars Winnerbäck biljett att hämta ut "senast på fredag"..


fan.

---

det kommer..

en annan dag.

jag lovar. när jag fått perspektiv på det som händer i mitt liv just nu..

---

inom 1 h sitter jag på ett tåg på väg ut ur landet..

det känns just nu bara: blandat..