Life is amazing 03.33 in the morning.
Året var 2004...
Det var ett Roskilde... Ett regnigt år... De sade de var ngt av de värsta de sett sen 70-talet under festivalen vad gällde vatten och lera som samlades i floder..
Inga stövlar fanns kvar... Vårt tält var översvämmat.. Mina tår var isbitar. Jag hade inga varma kläder.. Jag trodde det skulle bli förjävligt...
Jag hade fel.
Jag träffade en människa som kom att sätta ngt av de djupaste märkena i mig, själsligt.
Under 4 dagar var vi fastklistrade, av samtal, musikupplevelser, matätande, tårar och oändligt mkt skratt.
Den här personen lyssnade och hjälpte mig att förstå och prata av mig efter en jobbig upplevelse som vänt upp och ner på min värld halvåret innan.. en svår hjärnskakning i sälen hade lett till stor sorg hos mig som jag inte visste vart den kom ifrån..
Efter 4 dagar, var det dags att ta slut med samtal, värme och musikupplevelser. Vi båda grät och jag kommer ihåg att jag grät hela resan hem
Jag åkte tillbaka, och sörjde en för mig just då ngt av en själsfrände, som just då kramat om hela mitt hjärta och själ.
Jag kunde aldrig tala med ngn om detta, för ingen trodde jag skulle förstå.
Och jag behövde ingen att förstå.
Året efter 2005 åkte jag tillbaka...
Då var solen framme... Varje dag
Men det kom att bli en förjävliglig upplevelse det året...
Jag var ledsen under en stor del av festivalen..... Mådde inte alls bra...
Jag letade efter min vän, ringde och smsade. Tog andras telefoner när mitt bateri dog. Fick min mamma till att leta efter gamla simkort hemmifrån.
Tillslut fick jag tag i denna person.
Allt var förändrat.... Ngt i hans ögon var dött.
Jag grät många dagar efter.
sen tappade vi kontakten.
han gick på konstskola ngnstans i Danmark.
Jag drog till Dublin.
Året var 2006 och jag åkte ännu en gång till Roskilde.
Detta år blev musikupplevelserna mindre och alkholen viktigare..
Vi söp mest, och jag tror jag missade de mesta av de band jag ville se.
Innan festivalen hade skickat ett sms till min vän.
Flera.
Men det kom aldrig någon med rapport.
En vecka efter att jag kommit hem från festivalen kom en rapport;
"meddelandet har ej levererats"
ett till
"meddelandet har ej levererats"
ett till
"meddelandet har ej levererats"
Jag tänkte att han antagligen bytt nr, det var mer än nästan ett år sedan vi hörts...
Så jag började googla hans namn.
Ett illamående vällde upp när jag kom in på en sida..
som förkladade att familjen inte längre bestod av 4 utan av 3....
och att min vän var borta.
för alltid.
och att han valt det själv.
den sommaren och hösten grät jag ofta.
Han hade fått diagnosen redan innan sommaren 2005 om en sjukdom som han blev livrädd för skulle bli värre, och för att slippa lida eller låta sin omgivning lida, valde han att avsluta sitt liv.
Sen vågade jag inte fråga mer med respekt för familjen och att en helt "främlig" bara skrev till dem..
Så jag blev ovetande... Jag fick reda på gravplatsen, men orkade aldrig ta mig dit. Det var för mkt smärta, en smärta jag aldrig kännde att jag hade "rätt" till att känna...
Jag grät mkt det året, korta stunder. Men jag fick aldrig sorgen ur mig. Jag hade ingen att prata om sorgen med.
Det var första ggn jag stötte på ett självmord. Och jag förstod aldrig, för denna person var nog en av de mest omtyckte och mest kloka jag mött fram tills då. Jag förstod aldrig och jag hade ALDRIG ngn att dela det med...
Åren gick.
Tills i natt.
En natt i Norge.
Jag har fått kontakt med hans lille bror, jag har börjat få svar på mina frågor, jag har dragit upp en sorg och fått ord, jag har fått 3 timmars samtal med en människa jag aldrig träffat, och som har med sina ord och förklaringar fick mig att se hur vacker endel av mänskligheten är.
Hur vissa kan sätta ur sig själva ur ett perspektiv bara för att ge, och inse att gåvan är att få..
Jeg behövde dela det här, för dessa ord här inne på min sida är en ventilering för mig, det är första gången jag tar upp det, och säkert sista gången offentligt.
Men det här har varit en stor del av mig. Som ingen fått ta del av. Och det var viktigt för mig att bli påmind om att världen är en vacker plats i mkt av den oändliga girighet och ondska som finns.
Jag kommer somna med upsvullna ögon. Men med färre tårar i kapitet om Frederik.
Jag är tacksam över mitt liv. Över de människor jag valt, och de människor som valt mig. Som ger mig äkthet och som ger mig den kraft att vilja upptäcka och att fortsätta drömma.
Jag har en underbar pojkvän. Jag har en underbar familj faktiskt. Jag har underbara riktiga vänner. Och jag har min själ och hjärta som brinner för liv och utveckling.
Jag ska vara tacksam.. allt annat vore skamm..
Nu säger jag godnatt.
Godnatt Bergen.
Jag ska inte glömma att kämpa för "home is where your heart is"..
De 2 enda kort jag äger på mig från mina år på roskilde.
2003.
a dreamer
- with hope.
Dessa tankar inatt är tillägnade dig
Frederik
1984 - 2006
Kommentarer
Trackback
