she was made by two free souls.

the other more than the other.

the other more complicated than the other.

the mother bacame the rock.

to lean on.

the father the adventurer.

to respect.

in sometime fearness.

but also in love.

 

---

 

jag tänker och jag tittar, ställer mig utanför mig själv

viskar mina pulserande ord genom visualiserade tankar

tittar på den översta bilden där jag ligger mitt i sinai öknen

och ser djupare tankar och snudd till ensamhet än en 6-åring egentligen borde ha

...

jag hatade

jag kommer ihåg hur jag hatade

att behöva gräva ner pengar under filten och behöva vakna med sand i ögonen och stelfrusen

jag hatade

att behöva stå timmar längst vägarna och lyfta upp min tumme för att kunna ta sig ngn stans

jag hatade väntan

jag hatade smutsen

jag hatade att vara ifrån mamma

jag hatade att behöva ljuga på dagis om att vi inte alls bott på hotell

jag hatade att jag aldrig haft en pool

jag hatade att inte resa som resten av "alla andra" gjorde

jag hatade att vara ensam barn

 

....

idag.

 

hatar jag inte längre

och jag har förlåtit mig för allt hat

...
jag skulle ALDRIG i hela världen idag byta bort att vakna av soluppgången på en strand på en filt med sovsäcken runt mig och nedgrävda pengar

jag skulle ALDRIG i hela världen idag byta bort att känna saltvatten på min hud mer än ljusblått klorvatten

jag skulle ALDRIG i hela världen byta bort att träffa människor i bilar som plockade upp oss från vägkanten när jag stod med tummen åt sidan och erbjöd sina hem och sin vänskap

jag skulle ALDRIG i hela världen byta bort att bo med beduiner och få deras händer i mina händer varje morgon på väg till hav eller öken

jag skulle ALDRIG i hela världen idag byta bort att få en åsna en hel dag som present t

jag skulle ALDRIG i hela världen byta bort ngt av det jag hatade då...

inte ens saknaden efter mamma...

 

Nu har jag vuxit i min egen roll som kvinna och som flicka, som dotter och som person, att jag kan se tillbaka på mitt liv med en styrka men också med en skörbar yta, mer lättkrossad än kristall.
Jag hade aldrig velat gå misste om ngt av det jag gjort eller gått igenom (förutom att jag just ljög en smula där). Självklart har de tuffa striderna tagit ut sin rätt, men i det långa loppet tror jag det format mig till den starka och självständiga kvinna faktiskt endå är. och det finns det inget jag skulle byta ut det mot.

Mina upplevelser har format och förunnat. De har fått mig många gånger att tvivla och får mig fortfarande flera gånger att tvivla.

Men som ngn mkt visare än mig sa, att 'utan tvivel är man inte klok'. Då var jag liten och förstod aldrig meningen med dessa ord. Idag förstår jag.

Livet är ständigt en resa. Ibland tar man två steg fram och ett steg tillbaka. Ibland tar man två steg fram och ett tillbaka. Det viktiga är bara att kämpa för att aldrig behöva gå hela vägen tillbaka.

Så många tankar jag har om hur livet är uppbyggt, om vad som är meningen med att vi ska ådstakomma, så många gånger jag ändrat mig och byggt på mina tankar, så många gånger jag slagits för att inte ens behöva tänka.

MEN. I alla dessa tankar, i alla dessa resor, både de yttre och de inre resorna, har de starkaste upplevelser och de starkaste erfarenheterna alltid varit människomöten. Hur mkt vi än vill lära oss att klara oss själva, att vara självständiga, att tycka om oss själva. Går inget av detta, utan kärleken till de som står utanför oss själva. Medmänniskan. Och medmänniskan är din vän, din familj, din värsta ovän eller vem som helst..

 

Gång på gång behöver vi ta upp kampen med oss själva, oavsett vi är lyckliga eller olyckliga för stunden. Ingen människa är evigt lycklig eller evigt olycklig. Inget av det vore sunt.

 

 

---

För mig är det viktigt att inte glömma, och faktiskt ibland (ofta) påminna mig om att DAMN, livet är till för att ha kul, helt egoistiskt kul... Sen har alla olika sorter att bedömma kul på, men liksom att för en stund glömma hetsen som faktiskt får våra hjärna att underproducera ceratonin (lyckokänslor), tex pengahysteri, stress över skitsaker eller saker som ingen dör av, materialism, klagan på varför kön inte rör sig snabbare osv...

 

tänk på de fan, tänk på de Maria.

(jag sitter och skriver bara för mig själv, bara så ni inte undrar de själar som haft oturen att hamna här:)

 

 

---

 

 

Som Alexander Supertramp säger i Into the wild:

The core of mans' spirit comes from new experiences

 

 

 

---

Little hippie-childhood.

 

 

 

 

Förr hade jag bara kunnat säga att jag älskar dig om mamma.

Idag har jag förlåtit pappa för att han inte alltid fanns där för mig när jag behövde honom när jag var liten, jag kommer forfarande hata att han ser mig som jag vore en liten dotter som behöver skyddas. Jag vill skrika att jag är kvinna för fan! Men det räcker nu med att jag vet, jag har inte längre ngt behov av att skrika. Jag tror jag har förenats med tanken och. Och det är en skön känsla att kunna förlåta, sig själv och andra. Bitterhet existerar inte i min livssyn och har faktiskt aldrig gjort.

---

 

 

Nu avslutar jag mina ord och ser att jag blev lyckligt lottad.

Den där 28:e dagen i april..

 

---

 

I'll take this soul that's inside me now Like a brand new friend I'll forever know I've got this light And the will to show I will always be better than before