En tappad Iphone, En bild, En vän och 2 Vänners Vänner (och givetvis en hel massa ärlighet!)
Tänkte berätta en liten knasig historia som hände mig dagarna innan jag stack på sjöss...
Jag hatar egetligen att jag tycker om prylar, kläder och ting. För egentligen finns de inget jag hatar mer. Konstit va.
Jag har alltid haft sen barn, drömmar om att liksom leva i en värld där jag slipper hänge mig så mkt åt allt de där "nödvändiga" som vi skapar oss.. Det materialistiska behovet. Men har ännu inte lyckats.
Kanske är det där ngt jag funnit i surfen. De där människorna, som ofta nöjer sig med flowet?
Vet inte.
Hur som haver har dettta inget med varken hav eller surf att göra, men det har med en pryl att göra.
Nämnligen pinsamt men sant, min bästa hårda materiella vän - naturligtvis min mobil.
Det började så här (och jag ska göra den kort, i swear)...
Jag hade gått en hel dag på stan. Inköp för båtresan. Raggsockar, trosor, you name it fanns i mina påsar. Nödvändiga ting för en fiskebåt.
Jag glömde naturligtvis min mobil på H&M i omklädesrummet på Gallerian mitt i Bergen... vilket jag kom på efter ganska lång stund, gick till 7 eleven, fick emmelie att plocka ur sin mibil ur sin BH (mobilförbud på jobbet, får oss kvinnor till att bli uppfinningsrika...) men inget svar.. ..Började springa som en tok, knuffade människor och blev jätte ytlig och heltokig för jag skulle snart ju resa och såg mitt liv rasa sönder och samman... När jag svettig kom dit, var de en sur bit** där i kassan som INTE hade sett mobilen, jag blev sur, för jag trodde att de "hade hon ju visst" och försökte smygkolla över kassan tills hon blev sur och jag uppgiven gick till Narvesen för att trööstäta "2 pölse för 1" (naturligtvis råådyr endå)..
När ja kom hem slängde jag mig på soffan och beklagade mig till mina bröder. Vi ringde luren och Hanna, min ängel svarade (!!) Say what?
Summa summarum..
Vad hade då hänt.
Jo, 2 flikkor hade hittat telefonen, ringt sista uppringda nummer, och Hanna hade kommit och sen hade de lämnat den till Hanna!
Varför? Säkert för att de var fina souls och ärligt uppfostrade, men också - de kände personen på bilden, Lisa som jag har som bakgrundsbild.. Vad är slumpen??!
Bilden som räddade mig och min materiella kärlek..
Kanske det faktiska ordspråket håller och vinner i längden - ärlighet varar längst..
som min mor alltid förespråkar.
men som min "jävel" till far, minsann inte förespråkar.
Hmm jag får väl va en "blandras"...som vanligt :)
som min mor alltid förespråkar.
men som min "jävel" till far, minsann inte förespråkar.
Hmm jag får väl va en "blandras"...som vanligt :)
Kommentarer
Postat av: Anonym
Love you!!
Postat av: lisa
ÅH så braaaa attt jag finns ;)hihihi
Trackback
