fortfarande obeskrivligt...
ar i san sebastian, tog bilen dit med de basta manniskorna, och bor och ater och surfar och moter de basta manniskorna nagonsin.
jag ar sa overveldigad glad over att jag foljde min magkansla och gjorde och gor denna resa till spanien.
ar entligen i havet, med surfingen, med manniskor, och jag reser.
jag forstar inte hur jag kan tvivla pa att sluta resa, faktiskt, jag har insett att det ar pa mina resor, som jag lar mig mest av livet och som jag mar som best.
jag skulle vilja skrika ut allt, bade lugnet, bade gladjen och bade sorgen som sakta men sakert lamnar min kropp med dessa manniskor och med denna mentalitet.
det jag stravar med ar fortfarande att traffa alla jag "behover" traffa, men det far ta den tid det tar..
allt i sin tid.
just nu lever jag bara.
och det ar bara helt fullkomligt UNDERBART.
Kommentarer
Trackback
