..SURF-LOVE.. with ANGELA..

---

Egentligen behöver jag inte skriva detta..

men jag gör det endå.


Alla människor, eller iaf de flesta jag möter i mitt liv, sätter spår, på gott eller ont i mitt sinne, i mitt hjärta och själ.

Det finns ngr av dem som sätter STORT spår, också på gott och ont, men i detta fall handlar det faktiskt bara nstan om gott. Det handlar om en människa, som har ett fruktansvärt gott hjärta, egentligen. Som är en av de människor som ställt upp och hjälpt mig mest, som fått mig att skratta tills jag kiknat... gång på gång.

Men som nu bara får mig att gråta...

Jag har förstått att den här personen lyckats hitta min blogg, och det har aldrig eg varit meningen, men ibland tänker inte heller jag längre än min näsa är lång.. Nu i efterhand kan jag svära o spotta på min blogg, men samtidigt har den varit ett sätt för mig att skriva det jag behöver, ofta eller nästan aldrig har de varit de innersta tankarna som fått plats där, och heller sällan har jag med mening velat ta upp mina känslor över uppbrottet med mitt ex, som all detta handlar om..

Min mening har aldrig ngnsin varit att såra ngns känslor, ibland är jag själv förvirrad över dem, men det jag vet är iaf att den här personen som funnit i mitt liv, var en enorm fin männska mot mig, och stunderna vi upplevde, är självklart osloagbara. Resorna vi gjorde, allt, har format och stärkt mig fruktansvärt som människa.
Även om det sen inte kom att fungera.

Jag älskar eg den här människan, det gör jag, och det finns ingen som kan ta över just hans plats, och jag önskar så fruktansvärt att han skulle kunna finnas i mitt liv på ngt sätt, men just nu är det smutskastning på hög nivå, och jag tycker det bara känns jobbigt. Jag tänker inte dra om varför detta startat eller varför det fortsätter, för det är inte viktigt.

Det jag vill bara förklara, är att jag aldrig vill att du ska tvivla på att jag lekte på ngt sätt, att jag fortfarande tycker hela cirkusen är jättejobbig, och att ja hoppas att en dag, kanske den tar slut..

Man vet aldrig vad som händer i livet.

Jag har inte glömt.

Hejdå, kommer faktiskt stänga den här bloggen snart. Kanske öppnar jag den igen, kanske inte. Just nu känns det som den sårar och stjärlper, mer än hjälper. Och jag önskar jag inte brydde mig, men det gör jag.

Ta hand om varann. Bye.