..SURF-LOVE.. with ANGELA..

Det här med livet, ärligheten och Linköping.

För längesedan kunde jag använda lite av den här bloggen som jag kallade, "en dagbok utan lås".. Men en dagbok, är det mest privata man har, och inte ens den kan man vara 100 % ärlig mot. Den där känslan när man liksom känner att bläcket skriver ngt liiitet liitet extra, eller överdrivet, eller liksom förskönar det där som eg gjorde så ont. Den där känslan som gör lite ont i magen för att man gör det, men man gör det ändå.

Den känslan tyckte jag alltid var jobbigt när jag skrev förrut, när jag visste att det fanns ett uns av ärlighet i ngt som borde vara det mest ärligaste, i ngt som faktiskt bara jag och bara jag hade del av, för ngnstans är ärlighet det heligaste, och det svåraste ibland, mot sig själv främst. Fast det borde vara det absolut enklaste.
Men, sen tänker jag, att kanske är det så att ngnstans behöver man det där lilla extra, det där lilla överdrivna, eller den där försköningen.. Kanske är den inte enbart negativ, för ngstans är vi ju faktiskt hundra procent medvetna, ständigt, och vi glömmer den ALDRIG, ärligheten i oss själva, hur mkt vi än försöker gå omvägar runt den. Kanske det ibland för en stund kan räcka, medvetenheten och tryggheten att vi har den där, iallafall.
Det som känns i magen, det är sanningen. Den luras aldrig har jag lärt mig. Ändå, försöker jag klappa mig på magen, behandla den som ett barn, och ber mig lyssna på huvudet ist.. Men det är också då, jag gör mina största misstag.

Trots misstag, är jag idag, hundra procent säker på att det finns ngn som styr mig rätt, jag är inte troende på det sätt som folk räknar som tro, men jag är HELT klart säker på att det finns en skyddsängel till mig, som för mig in till rätta vägar, om än krokiga och svåra, att hon/han för in mig att stöta på de mest fina och faschinerande människorna i mitt liv, men också gör mig medveten om de som tar dålig energi, de som jag måste sålla bort. En ängel som trots att jag gjort mina misstag, trots att jag inte varit alltid världens bästa flicka, följer med mig, inte leder mig, inte följer efter mig men som går bredvid mig och på ngt sätt vakar lite över mig. När jag träffade med en spådam, sa hon samma sak, att jag hade en skyddsängel, en manlig gestalt. Och för mig är det så, för ibland undrar jag varför jag, ska ha sån tur, jag ser mig inte som en godhetens person, men ngt fint måste jag ha gjort....



Idag är jag ledig och jag kännde bara ett sånt behov att skala av ytligheten, både i tankar och i bloggen, som eg är det jag avskyr mest, men trots det faller för som så många andra, men ibland tar det bara för mkt energi, att se andra, le med inplastade leenden och le tillbaka, med samma inplatsning. De gånger då jag tar åt mig av den energin, fast jag inte borde, då behöver jag extra bra musik, extra bra med vänner, och extra bra med maria-tid.

Det har varit grymt bra tid här i Linköping den här sommaren, jag har trivts som bara den. Men när det blir FÖR mkt stress, för mkt tempo, för mkt att göra, för mkt jobb, för mkt fest, (givetvis kul grejjer, men ändå), faller jag tillslut mig själv i glömska, och det hände i veckan, jag behöver en paus. Andas. Eg tror jag att jag behöver andas helt själv, men det är svårt, när jag i livet och den här sommaren, också träffat personer som jag tycker om lite extra. Men just nu är jag bara förvirrad, just idag iaf. Jag vet inte om vad jag vill och behöver är samma sak, jag vet att han, ger mig tid om jag behöver, men jag vill inte behöva behöva..
Jag vill bara va. Utan att ngnsin behöva såra.....

Det ska jag.

Längtar mig bort, till Bali ofttast. Men trivs också där jag är.

Förrvirrande, men det är bara att acceptera, det är väl lite sån jag är, en vildsjäl.

Nu ska jag äta fruktost i gräset och sen bär det ner på stan. Livet är ju härligt, med lite pauser också.
PUSS. Maria-Angela