..SURF-LOVE.. with ANGELA..

Så här äde va...

att jag känner som fan att skriva, och jag tänker görat. inget om ngn, inte om ngn som inte ngn som en vanlig intresserad "bloggläsare" faktiskt behöver ta del av.. Som jag skrev i mitt förra inlägg tillhör de mina närmaste, och de som kretsar närmast mitt hjärta. De vet och det räcker.

så jag tänker skriva...

för jag behövert, jag tycker om de, jag mår bra av det, och är det ngt jag börjat göra sedan iaf ett halvår tillbaka och som jag kämpar med och som jag gör framsteg med, så är det att börja bry mig mer om vad mitt hjärta säger, vad mitt hjärta faktiskt mår bra av. Jag har inte varit så tillfreds med mitt liv och min livssituation som jag varit sedan i somras på väldigt välidgt länge. Och det har med MINA VAL att göra. Jag tar val, jag lär mig lyssna, jag försöker lyssna, jag gör fel, och ibland lyckas jag... Min resa kommer aldrig ta slut. Och det vill jag aldrig att den ska göra heller.

Tjat om min ängel. Den är delaktig, men också de människor jag mött på vägen. Människor som funnits där jämt.

Idag känner jag ett lugn och kärlek till mitt liv.

---

Med detta inte menat att inte sorger finns. De finns, många och mkt, som med allt annat.
Jag kan sörja att jag inte är en enkel person som bara kan tycka att allt bara liksom är "ok".. Men jag kan inte. Jag hamnar oaftast i känslo lägen där allt är övergrymt eller ganska fett sämst, men den balansen har mättats ut, fast liksom mer åt ena hållet. Åt det rätta... Ångest över små jävla saker, eller stora, tar inte lika plats. Men de gör lika ont.

Och glädjen känns mer.

Jag vet inte vart jag vill komma med detta, men det är nog bara så enkelt att jag trivs så grymt bra här i Bergen.

Med mina jobb, med de människor som blivit en ny familj, med min FRUGA (hon har ALL min kärlek, fy obeskrivligt vad jag känner för henne) och med att jag har en fet underbar mammi där hemma, två underbara syskon, en pappa som jag faktsikt älskar för den han endå är och för få men ultimat vackra människor som har mitt hjärta kvar i Linköping.

Jag har gjort Linköping nu för en etapp i mitt liv, det vet jag nu.

Och det känns så grymt skönt att liksom känna det, men att liksom kunna ta till dig det utan ngn hatkärlek, utan snarare ngn slags värme, och att kunna längta dit, längta till sina syskon, till sin mamma, till sin pappa, till vänner.

---

Idag har varit en underbar dag. ALLT har att göra med vänner och jobb.

Jag har klarat av att öppna mitt SWAG, jag har servat kunder ang skate, snowboard och div, jag har lärt mig, jag har tagit ansvar, jag har kännt mig stolt och duktig. Fina känslor som stärker och som utvecklar och som jag förhoppningsvis kan ta till mig i motgångar.

Jag har haft 2 underbara vänner som kommit och hämtat mig efter jobbet, och en ytterligare underbar vän som höll mig sällskap sista 10 min. Jag har ätit gratis pepparkakor på IKEA. Jag har köpt billig kykling. Jag har pratat om hur mitt liv utvecklas, om hur jag är på väg mitt i det som ibland känns som inre vägar och hinder. Om hur jag faktiskt för första gången känner att här, här är ett ställe jag mår bra på. Som Nina Persson sa i en intervjuv, "jag trivs i Sverige, men liksom lite bättre i New York, varför ska jag då inte vara där jag trivs..." Nej, det finns ingen anledning.

Så, det verkar faktiskt som om jag blir kvar här ett tag.. i Bergen.

Tills nästa resa i vår. Surf. Hanna. Vanessa och ev andra planer.

Men sen ska jag tillbaka, om inte vinder vänder i mitt hjärta, som den ioförsig ganska snabbt gör.


Den som lever i min värld, får se.

Nu ska jg och frugan ta hand om vår son lite... Han har besökt oss idag och kom hem för full, vi lekte i snön och nu har han somnat på vår soffa, istoppad med vatten och "bakis". We LÖVE him, han e 18 år och vi 20 + (shit va de känndes bra o skriva så hahaha) och vi känner oss som tonnårsmammor (fast inte långa vägar på som säkert mamma kännde under en stor del av mitt liv där hon säkerts åldrades 10 år frammåt bara under min "värsta" period någonsin ;)

Tur att man växer upp, i några syften... ;)

---

ps: DU finns fortfarande i mitt hjärta, och du kommer alltid finnas där. För alltid. Och stunderna jag tänker, de är blandade, att inte kunnat vara de jag ville vara, men att endå följa mitt hjärta. Det är en kamp.

En av de tuffaste. Att sträva med och mot sitt hjärta - på samma gång.